Guds försyn styrde händelsernas gång så att reformationen kunde utvecklas. Efter Gregorius' död valdes två påvar som kämpade om ämbetet. De stridande parterna, som båda påstod att de var ofelbara, krävde lydnad.(Se ”Tillägg” om sid 50). Båda manade sina trogna att hjälpa honom att föra krig mot den andre, båda genomdrev sina krav genom fruktansvärda förkastelsedomar över motståndarna och löften om belöning i himlen för dem som stödde dem. Denna händelseutveckling försvagade i hög grad påvemaktens inflytande. De rivaliserande grupperna var fullt sysselsatta med att angripa varandra. Wycliffe fick en tids andrum. Beskyllningar och förbannelser flög från påve till påve. Blod flöt i strömmar i försöken att stödjade motstridiga anspråken. Brott och skandaler svepte som en flodvåg över kyrkan. Under tiden sådde reformatorn vid Lutterworth sanningens säd och riktade människornas blickar bort från de kämpande påvarna till Jesus, Fridsfursten.