Mose trodde, att hans utbildning i Egyptens visdom utrustat honom helt till, att föra Israel från fångenskapen. Var han inte upplärd i allt, som hade med anförandet av härar att göra? Hade han inte erhållit de bästa fördelar från landets bästa skolor? – Jo, han kände, att han kunde befria dem. Han satte igång med sitt arbete, och försökte att vinna sitt eget folks gunst, genom att rätta till deras fel. Han dräpte en egyptier, som plågade en av hans bröder. Häri visade han samma slags anda, som den tillhörig honom, som har varit en mördare från begynnelsen, och visade sig olämplig, att framställa Guds barmhärtighet, kärlek och ömhet. Vid sitt första försök misslyckades han fullständigt. Liksom många andra, miste han genast sin tillit till Gud, och vände ryggen åt sin utsedda uppgift; han flydde från Faraos vrede. Han drog slutsatsen, att på grund av detta felgrep, hans stora synd i att ta (343) den grymme egyptierns liv, skulle Gud inte låta honom delta i, att befria hans folk från deras hemska träldom. Men Herren tillät dessa ting, för att lära och bibringa honom ett ädelt sinnelag, godhet, tålamod, som varje medarbetare åt Mästaren nödvändigtvis måste ha; det är nämligen dessa karaktärsdrag, som möjliggör medarbetarens framgång i Herrens sak.