Jerusalem hade varit för honom såsom ett älskad barn, och likasom en öm fader bedrövas över en villfarande son, likaså grät Jesus över Jerusalem. Hur kan jag släppa dig? Hur kan jag se, att du överlämnas till ödeläggelse och fördärv? Måste jag också dö för att fylla din ogudaktighets bägare? En själ är av ett så stort värde, att världar sjunka ned i obetydlighet i jämnförelse med den; men här är ett helt folk, som går förlorad! När solen, son nu lyste i väster, gick ned skulle Jerusalems nådetid var ändrad. Medan den stora skaran stannar på oljebergets topp, var det inte ännu för sent för Jerusalem att ångra sina synder och bliva frälst. Nådens ängel stod färdig att sammanlägga sina vingar och stiga ned från den gyllne tronen för att låta rättfärdigheten träda i sitt ställe och verkställa ett hastigt straff. Men Kristi kärleksfulla hjärta talar ännu gott om Jerusalem, som hade föraktat all hans nåd, åsidosatt has varningar och var färdig med att fullända sina ogudaktiga gärningar genom att doppa sina händer i hans blod. Om Jerusalem bara ville omvända sig, så var det inte ännu för sent. Vill inte en god ängel föra staden nära intill Frälsaren, medan den nedgående solens sista strålar ännu upplyser templet, tornet och den strålande minareten, och sålunda använda dt förskräckliga öde, som väntar dem? Sköna, vanheliga stad, som har stenat profeterna och föraktat Guds Son, som har inneslutit sig själv genom sin obotfärdighet i träldomslänkar – din nådedag är nästan ändad!