Nu blev prästerna och rådsherrarna utom sig av vrede. De liknade mera vilda djur på jakt efter byte, än människor. De rusade på Stefanus, och skar tänder. Men han lät sig inte skrämma, detta hade han väntat sig. Hans ansikte var lugnt, och strålade av änglarnas ljus. De ursinniga prästerna och den uppeggade pöbelhopen ingav honom ingen rädsla. Scenen omkring honom försvann ur hans synfält, Himmelens portar stod vidöppna, och Stefanus blickade in, varvid han såg Guds salars härlighet, och Kristus, som om Han precis hade rest sig från Sin tron, stå redo, att stötta Sin tjänare, som skulle till, att lida martyrdöden för Hans namn. Då Stefanus proklamerade den härliga scen, som öppnade sig för honom, var det mera, än hans förföljare stod ut med. De höll för öronen, så att de inte hörde hans ord, och vräkte sig samfällt över honom med höga rop. ”Så stenade de Stefanus, under det att han bad: ’Herre Jesus, tag emot min ande.’ Sedan föll han på knä och bad med hög röst: ’Herre, ställ dem inte till svars för denna synd.’ Med de orden insomnade han.” {Verserna 59-60.} De vittnen, som hade anklagat honom, blev ombedda, att kasta den första stenen. Dessa personer lade ned sina kläder vid fötterna på Saulus, som hade tagit aktiv del i diskussionen, och hade gått med på fångens död.