Vid den här tiden fick vi en allvarlig förfrågan om att delta i pastorsmötena i de västra staterna. När vi läste de rörande uppmaningarna grät vi över dem. Min man sa till mig: ”Ellen, vi kan inte delta i dessa möten. I bästa fall skulle jag knappt kunna ta hand om mig själv under en sådan resa, men om du kollapsar, vad kan jag då göra? Men Ellen, vi måste resa.” Och när han talade så var hans sinnesrörelse så stark att tårarna höll på att kväva hans ord. Jag brukade då svara, när jag begrundade vårt svaga tillstånd och hur situationen var i väststaterna, och jag insåg att bröderna behövde vårt arbete: ”James, vi kan inte delta i dessa möten i de västra staterna - men vi måste åka dit.” I detta läge erbjöd sig flera av våra trofasta bröder, som såg vårt tillstånd, att resa med oss. Det räckte för att avgöra saken. I vår nya vagn lämnade vi Greenville den 29 augusti för att delta i det allmänna mötet i Wright. Fyra hästspann följde oss. Resan var bekväm och mycket trevlig i sällskap med vänligt inställda bröder. Mötet var en seger.