Tåget hade gått ungefär fem kilometer från Jackson när det rörde sig mycket våldsamt. Det kastades fram och tillbaka och stannade till slut. Jag öppnade fönstret och såg en vagn som rests upp så att den nästan stod på ända. Jag hörde stönanden av smärta och det rådde stor förvirring. Loket hade kastats av spåret, men den vagn som vi satt i var kvar på spåret och hade skilts från de övriga vagnarna som befann sig ungefär trettio meter längre fram. Bagagevagnen var inte så trasig och vår stora koffert med böcker var oskadd. Andraklassvagnen var krossad och delarna av den låg tillsammans med passagerarna utströdda längs båda sidor av spåret. Den vagnen som vi hade försökt sätta oss i var väldigt sönderslagen och dess ena ände stod ovanpå en hög av förstörda delar från tåget. Kopplingen hade inte brutits sönder, men den vagn vi satt i hade kopplats loss från vagnen framför, som om en ängel hade skilt dem åt. Fyra dödades eller hade livshotande skador och många var svårt skadade. Vi kunde inte annat än känna att Gud hade sänt en ängel för att bevara våra liv.