Jag blev ofta kvar på knä i bön nästan hela natten. Jag jämrade mig och skälvde i en outsäglig ångest och en hopplöshet som trotsar all beskrivning. Herre, ha förbarmande! Så löd min vädjan, och liksom den stackars publikanen vågade jag inte lyfta min blick mot himlen utan riktade mitt ansikte mot golvet. Jag gick ner mycket i vikt och blev väldigt försvagad. Ändå höll jag mitt lidande och min förtvivlan för mig själv.