Jag har blivit visad att många inte rätt uppskattar de begåvningar som finns ibland dem. En del bröder förstår inte vilken sorts predikobegåvning som bäst skulle främja sanningens sak, utan tänker bara på att deras känslor ska tillfredsställas för stunden. Utan att tänka sig för kommer de att visa förkärlek för den talare som visar stor nit i sitt förkunnande och berättar anekdoter som kittlar örat och sätter fart på tankarna en stund, men som inte efterlämnar något varaktigt intryck. Samtidigt sätter de inte något stort värde på en predikant som under bön har studerat för att lugnt och sammanhängande kunna ge människor argument för vår ståndpunkt. Hans arbete uppskattas inte och han behandlas ofta med likgiltighet.