Guds folk suckar och gråter över de synder som begås i landet. Under tårar varnar de de ogudaktiga för faran av att förtrampa Guds lag, och under obeskrivlig sorg ödmjukar de sig själva inför Gud för sina egna överträdelser. De orättfärdiga förlöjligar deras sorg, driver gäck med dem för deras vädjanden och hånler åt deras svaghet. Men Guds folks ångest och ödmjukhet är ett tecken på att de håller på att återvinna den karaktärens styrka och ädelhet som synden berövat dem. Därför att de kommer närmare Kristus och fäster sin blick på Hans fullkomliga renhet ser de klart (475) den överflödande synden. Deras ånger och blygsel är oändligt mycket mer värd i Guds ögon än självtillräckligheten och högmodet hos dem som inte känner någon orsak till ånger och som föraktar Kristi ödmjukhet, men ändå gör anspråk på fullkomlighet samtidigt som de överträder Guds heliga lag. Ödmjukhet och hjärtats saktmod är villkoren för styrka och seger. Härlighetens krona väntar dem som har böjt sig vid korsets fot. "Saliga äro de som sörja, ty de skola bliva tröstade."