Det finns själar, som i sitt mörker – fulla av samvetsförebråelser och smärta samt kval – fortsatt känner, att Gud är rättfärdig och god. Herren håller hoppets gnista vid liv i deras hjärtan. De stackars, förmörkade själarna känner det så här: Om jag endast kunde träda fram inför Gud, och föra min talan, skulle Han hysa förbarmande för Kristi skull, och denna förfärliga fruktan och pina skulle lindras. Han har försökt, att tala med människor, men har blivit grovt avvisad, tillrättavisad och hånad av sina förmodade vänner. Stundom har skammen, som tornat upp sig över hans huvud, nära på släckt den sista gnuttan hopp. Den själ, som är medvetet uppriktig och äger ärliga syften, finner att han har mindre att frukta från Gud, än från människor med hjärtan av stål. Själen, som är förvriden av mänskliga kval, vänder sig bort från felaktiga bedömningar och fördömelser utslungade av personer, som inte kan tyda hjärtat, men ändå har tagit på sig uppgiften, att döma sin nästa. Han vänder sig till En, som är utan tillstymmelse av missförstånd, En som känner till alla hjärtats impulser, som är bekant med frestelsens alla omständigheter. Gud känner till varje begången handling, och detta till trots är ändå den plågade själen redo, att anförtro Gud sin sak, med insikten om, att Han är medkänslans och barmhärtighetens Gud.