Det blev stor glädje i den helade lame mannens hem, då han steg in i sin familj och med lätthet bar båren, på vilken han långsamt hade burits från deras närvaro helt nyligen. De samlades under glädjetårar och vågade knappt tro sina ögon. Han stod framför dem i manlighetens fulla kraft. De armar, som de hade sett livlösa, var snabba, att lyda hans vilja; köttet, som hade skrumpnat och varit blyaktigt, var nu friskt och rödaktigt av hälsa; han gick med ett fast, fritt steg; hoppet var skrivet i varje del av ansiktet; all dysterhet hade försvunnit, och ett uttryck av frid och renhet hade tagit platsen för syndens och lidandets märken. Glada tacksägelser steg upp från det huset, och Gud förhärligades genom Sin Son, som hade återställt hoppet åt den hopplöse och kraft åt den drabbade. Den här mannen och hans familj var redo, att ge sina liv för Jesus. Ingen tvekan kunde dämpa deras övertygelse, inget tvivel kunde fördärva deras fullkomliga trohet mot Kristus, som hade fört ljus in i deras förmörkade hem.