Här hade ett gynnat folk bott; Gud hade gjort deras tempel till Sin boning; det gick att beskriva så här: ”Skönt höjer det sig, hela jordens fröjd”. {Psaltaren 48:3.} Berättelsen om mer, än tusen år av Kristi vårdnad och ömma kärlek, såsom en far gynnar sitt enda barn, stod att läsa. I templet hade profeterna uttalat sina högtidliga varningar. Där hade de brinnande rökelsekaren viftats, medan rökelse, blandad med de dyrkandes böner, hade stigit upp till Gud. Där hade djurens blod flödat, en bild på Kristi blod. Där hade Jehova visat Sin härlighet ovanför nådastolen. Där hade prästerna tjänstgjort i underbara dräkter och juvelprydda bröstplåtar, och symbolernas pompa hade förekommit i evigheter. Men allt detta måste få ett slut; ty Jerusalem hade beseglat sin egen undergång, och hennes undergång var nära.