Då patriarken vid middagstiden en het sommardag satt i öppningen till sitt tält och blickade ut över det lugna landskapet, märkte han på avstånd tre vandringsmän, som nalkades tältet. Främlingarna stannade, innan de nådde tältet, som om de rådslog om, vad de borde göra. Utan att vänta på, att de skulle be om en tjänst, stod Abraham hastigt upp, och då det verkade som om de tänkte gå åt annat håll, skyndade han efter dem samt nödgade dem med största artighet, att ära honom, genom att stanna och inta förfriskningar. Själv bragte han vatten, så att de kunde tvätta dammet av sina fötter. Han valde också ut deras mat, och medan de vilade sig i den svala skuggan, tillagades en måltid. Han stod sedan vördnadsfullt bredvid dem, medan de njöt av hans gästfrihet. Denna hövlighetshandling ansåg Gud tillräckligt betydelsefull, för att bli nedtecknad i Sitt Ord, och ett tusen år senare hänvisade den inspirerade aposteln till den: "Kom ihåg att visa gästfrihet, ty det har hänt att de som gjort det har haft änglar till gäster utan att veta om det." – Hebréerbrevet 13:2.