Den ceremoniella offertjänst, som Gud instiftade, skulle hela tiden påminna Adam om hans skuld, och skulle också vara ett tecken på ånger och erkännande av synd. Adams handling, då han tog djurets liv, gav Adam en djupare och fullkomlig förnimmelse av hans överträdelse, vilken inget mindre, än Guds käre Sons död kunde sona. Han häpnade över den oändliga godhet och makalösa godhet, som var beredd att ge en dylik lösen, för att frälsa den skyldige. Då Adam dräpte det oskyldiga offret, tycktes det honom som om han utgöt Guds Sons blod med sin egen hand. Han visste, att om han hade varit orubbligt trogen mot Gud och Hans heliga lag, skulle ingen människa eller djur ha lidit döden. Men i dessa offer, som hänvisade till Guds käre Sons stora och fullkomliga offer, visade sig en hoppets stjärna, som lyste upp den mörka och förfärliga framtiden, och befriade den från dess fullständiga hopplöshet och ruin.