Till och med genom lärjungarnas besvikelser blev Guds nådiga planer uppfyllda. Deras hjärtan vanns genom den gudomliga nåd och kraft som uppenbarades i hans lära. Han talade ju så som ingen människa tidigare hade talat. Ändå var världslig stolthet, egenkärlek och ärelystnad blandad med deras kärlek till Jesus. Så sent som när de firade påsken, vid det allvarliga tillfälle då deras Mästare redan hade gått in i Getsemanes skugga, uppstod strid ”bland dem om vem som kunde anses vara störst” (Luk 22:24). Deras tankar var upptagna av tronen, kronan och härligheten. Det som väntade dem ute i Getsemane, i domsalen och vid Golgata kors var i stället skam och förtvivlan. Det var deras stolthet och deras begär efter världslig ära som hade fått dem att hålla så krampaktigt fast vid sin tids falska läror. Samtidigt åsidosatte de Frälsarens ord som förklarade hans rikes sanna natur och pekade fram emot hans lidande och död. Dessa villfarelserledde till en prövning som visserligen var hård men nödvändig, men som Gud tillät för att pröva dem. Lärjungarna hade missförstått betydelsen av budskapet. Därför gick deras förväntningar om intet. Ändå hade de förkunnat det budskap som Gud hade gett dem. Herren lönade deras tro och berömde deras lydnad. De fick sig anförtrott uppgiften att för alla folk förkunna det härliga evangeliet om sin uppståndne Herre. Den erfarenhet som tycktes dem så bitter, måste de gå igenom för att förberedas för den uppgiften.