”Och vilken slutsats skall vi dra av detta uttalande? Säger det inte att David inte trodde på evigt lidande? Så menar vi. Här finner vi ett avgörande bevis till stöd för den mer tilltalande, mer upplysta, mer människovänliga antagandet om renhet och frid för alla till sist. Han tröstade sig över att sonen var död. Varför då? Därför att han med profetisk blick såg in i den härliga framtiden. Där såg han att sonen var långt borta från alla frestelser, befriad från syndens slaveri och renad från dess fördärv. Efter att ha blivit tillräckligt helgad och upplyst togs han upp i de avlidna, jublande andarnas församling. Hans enda tröst var den älskade sonen, som hade befriats från all jordisk synd och allt lidande, och nu gått dit där den helige Ande skulle upplysa hans förmörkade själ: Där skulle han få kunskap om himlens vishet och erfara den odödliga kärlekens härliga sötma. Med en helgad natur skulle han där få njuta av det himmelska arvet med dess vila och gemenskap.