Många unga känner sig smickrade av tanken på, att de är skickliga tack vare medfödda gåvor, fastän den skicklighet de menar sig äga, endast kan uppnås genom flitig övning och uppamning, genom att lära sig Kristi ödmjukhet och saktmod. När man menar sig besitta naturliga gåvor, tror man inte, att man behöver anstränga sinnet, för att klara av sina läxor; innan vederbörande begriper det, sitter han snart i Satans snara. Gud tillåter, att han blir angripen av fienden, för att han skall inse sin egen svaghet. Han får lov till, att begå ett allvarligt misstag och bli utsatt för en pinsam förödmjukelse. Men när han plågas av en förnimmelse av sin egen svaghet, skall han inte dömas hårt. (305) Detta är tidpunkten, när han särskilt behöver en klok rådgivare, en sann vän, som äger gott omdöme. Detta är tidpunkten, när han behöver en vän, som leds av Guds Ande, och som tålmodigt och troget tar sig an den vilsegångne, och lyfter upp själen, som är nedåtböjd. Han bör inte räddas med hjälp av smicker. Ingen är bemyndigad till, att bespisa själen med detta sataniska gift. Personen skall hellre visas hän till de första stegpinnarna på stegen, och han bör ställa sina vacklande fötter på den nedersta stegpinnen, för att kunna klättra gradvis uppåt. Petrus säger: ”Gör därför allt ni kan för att i er tro visa dygd, i dygden insikt, i insikten självbehärskning, i självbehärskningen uthållighet, i uthålligheten gudsfruktan, i gudsfruktan broderlig kärlek och i kärleken till bröderna kärlek till alla människor. Ty om allt detta finns hos er och växer till, blir ni inte overksamma eller utan frukt när det gäller kunskapen om vår Herre Jesus Kristus.” {Andra Petrusbrevet 1:5-8.}