Den rike mannen hade allt som pengar kunde skaffa honom, men han ägde inte de rikedomar som skulle ha hållit hans konto välfyllt hos Gud. Han hade levt som om allt han ägde var hans eget. Han hade försummat Guds kallelse och de lidande fattigas anspråk. Men till slut kommer en kallelse som han inte kan försumma. Genom en makt som han inte kan ifrågasätta eller motstå blir han befalld att lämna de lokaler som han inte längre är förvaltare av. Den en gång rike mannen reduceras till hopplös fattigdom. Kristi rättfärdighets mantel, vävd i Himmelens vävstol, kan aldrig skyla över honom. Den som en gång bar den rikaste purpurdräkt, det finaste linne, är förminskad till nakenhet. Hans prövotid är avslutad. Han förde ingenting till världen, och han kan inte ta något ur den.