Dessa män var inte judar; men de hade väntat på den utlovade Messias. De hade forskat i profetiorna och visste, att tiden var nära, då Kristus skulle komma, och de väntade längtansfullt efter ett tecken på denna stora händelse, så att de kunde vara bland de första att hälsa den unge himmelske Konungen välkommen och tillbedja honom. Dessa vise män hade betraktat Guds verk i naturen; de såg Skaparens finger i himmelens under, i solens, månens och stjärnornas härlighet. De var inga avgudsdyrkare, utan levde i överensstämmelse med det dunkla ljus, som lyste upp vägen framför dem. Judarna kallade dem för hedningar; men de var mera renhjärtade inför Gud än judarna, som hade haft större ljus och fördelar; ty de upphöjde sin egen gudsfruktan, men levde icke i överensstämmelse med det ljus, som Gud hade givit dem. De vise männen hade sett himlen lysas upp av det sken, som omgav den himmelska härskaran, då den kungjorde Kristi födelse för de fattiga herdarna. Sedan änglarna dragit sig tillbaka till himmelen, framstrålade en klar stjärna, som fortfor att skina från himlen. Detta ljus kom från en änglaskara i fjärran. Den ovanliga företeelsen med en stor, klar stjärna, som de aldrig förr hade sett, tilldrog sig de vise männens uppmärksamhet. De hade inte tillfälle att som herdarna få höra Frälsarens födelse förkunnad, men Guds Ande förmådde dem att uppsöka den himmelske gästen, som kommit till en fallen värld. De reste i den riktning, som stjärnan syntes, men då de nalkades Jerusalem, omhöljdes stjärnan av mörker, så att de ej längre kunde vägledas av den. De förmodade, att judarna säkerligen måste ha vetskap om en så stor händelse som Messias’ uppenbarelse, och de sporde därför efter honom i trakten omkring den heliga staden. Men de vise männen blev högligen förvånade, då de ej fann något särskilt intresse angående Messias’ ankomst. De började att frukta, att de möjligen kunde ha missförstått profetiorna. Deras sinnen omtöcknades med ovisshet, och deras hjärtan fylldes med ängslan. De hör prästerna föreläsa och inskärpa sina traditioner samt upphöja lagen och utlägga profetiorna; de hör dem även nedsätta grekerna och romarna såsom syndare framför alla andra människor. De ser, hur de påpekar lagens bud och traditioner, som är skrivna på deras pannband och på fållarna på deras kläder, såsom ett vittnesbörd om deras gudsfruktan. De vise männen lämnar Jerusalem med mindre tro och hopp än de hade, då de först inträdde i staden. De förundrar sig över, att judarna ej är intresserade av denna stora händelse och glädjer sig över Kristi ankomst.