Då Guds tjänare således fick lov att skåda himmelens Guds härlighet, i det att Han uppenbarades för en människa, och Jesaja insåg i ringa grad renheten hos den Helige i Israel, ville han göra överraskande bekännanden om själens besmittelse, i stället för att pråla med sin egen helighet. I djup ödmjukhet utbrast Jesaja: ”’Ve mig, jag förgås! Ty jag är en man med orena läppar, . . . . och mina ögon har sett Konungen, HERREN Sebaot.’” Detta är icke den frivilliga ödmjukhet och slavaktiga självförebråelse, som så många tycks betrakta som en dygd att visa. Denna vaga drift med ödmjukheten styrs av hjärtan fulla av stolthet och självupphöjelse. Det är många, som nedtonar sig själva, som skulle bli besvikna, i fall detta förfaringssätt inte skulle framkalla uttryck för pris och gillande från andra. Men profetens överbevisning var äkta. Som människa, med sina svagheter och brister framställda i motsättning till den fullkomliga, gudomliga heligheten, ljuset och härligheten, kände han sig otillräcklig och ovärdig på det hela taget. Hur skulle han kunna gå och tala till folk om Jehovas heliga krav, som var höga och upplyfta samt vars släp fyllde templet? Medan Jesaja skälvde och tyngdes av samvetskval, på grund av sin synd under närvaron av denna oöverträffliga härlighet, sade han: ”Då flög en av seraferna fram till mig. I hans hand var ett glödande kol, som han med en tång hade tagit från altaret. Med det rörde han vid min mun och sade: ’När nu detta har rört vid dina läppar, har din missgärning tagits ifrån dig och din synd är försonad.’ Och jag hörde HERRENS röst. Han sade: ’Vem skall jag sända och vem vill vara vår budbärare?’ Då sade jag: ’Här är jag, sänd mig!’” (The Review and Herald, den 16. oktober, 1888).