De, som tog notis om Herrens ord, samlade sin boskap i lador och hus, medan de med förhärdade hjärtan, som Faraos, lämnade sin på marken. Här yppades det ett tillfälle, att pröva egyptiernas myckna stolthet, och visa det verkliga antalet av dem, vars hjärtan hade påverkats av Guds förunderliga bemötande av Sitt folk, som de hade hånat och grymt behandlat. ”Och det haglade och eld for fram och tillbaka bland hagelskurarna. Haglet var så tungt att något liknande inte hade förekommit i hela Egyptens land från den tid då det blev befolkat. I hela Egypten slog haglet ner allt som fanns på marken, både människor och djur. Det slog också ner all växtlighet på marken och bröt sönder alla träd på marken. Endast i landet Gosen, där Israels barn bodde, haglade det inte. Då sände farao bud efter Mose och Aron och sade till dem: ’Den här gången har jag syndat. Det är Herren som är rättfärdig och jag och mitt folk har gjort orätt. Be till Herren, för hans dunder och hagel har varat länge nog. Så skall jag släppa er och ni skall inte behöva bli kvar längre.’ Mose svarade honom: ’När jag kommer ut ur staden skall jag sträcka mina händer mot Herren. Då skall dundret upphöra och inget hagel komma mer, för att du skall inse att landet tillhör Herren. Men jag vet att du och dina tjänare ännu inte fruktar Herren Gud.’ – Det var lin och korn som slogs ner, för kornet hade gått i ax och linet stod i knopp. Men vetet och spälten slogs inte ner, eftersom de mognar senare.” Verserna 24-32.