Farao skröt över, att han gärna ville se deras Gud befria dem ur hans händer. Dessa ord krossade hoppet hos många ibland Israels barn. För dem tycktes kungens och hans rådgivares ord ha besannats i hög grad. De var medvetna om, att de behandlades som slavar, och att de måste stå ut med allt det förtryck, som deras arbetsgivare och härskare hade staplat på dem. Deras gossebarn jagades och dödades. Deras egna liv var en börda; och ändå trodde de på och dyrkade himmelens Gud. De jämförde sin belägenhet med egyptiernas. Dessa trodde alls inte på en levande Gud, som hade förmågan att frälsa och utplåna. Somliga av dem tillbad avgudar, bilder gjorda i trä och sten, medan andra valde att dyrka solen, månen och stjärnorna; ändå blev de välsignade med välstånd. Och en del av hebréerna menade, att om Gud verkligen stod över alla gudar, skulle Han inte på detta sätt låta dem träla åt en avgudadyrkande nation.