Det utbröt stor glädje i den förlamades hus, då han kom hem till sin familj fullkomligt frisk och sund och själv bar den säng, på vilken hans vänner långsamt hade burit bort honom en kort stund förut. De samlades omkring honom med glädjetårar och tordes knappt tro sina egna ögon. Han stod inför dem i mandomens fulla kraft. Armarna, som nyligen varit livlösa, kunde nu lätt utföra hans önskningar. Köttet, som varit intorkat och hade antagit en blekblå färg, var nu friskt och blomstrande av hälsa. Han rörde sig med fasta och livliga steg. Hopp lyste från hans ansikte. Allt mörker var försvunnet, och ett uttryck av frid och renhet hade kommit i stället för de märken, han förut hade haft av synd och lidanden. Tacksamma och glada böner steg upp till Gud från hans hem, och Gud ärades genom sin Son, som hade gett hopp till den hopplöse och styrka till den kraftlöse. Den mannen och hans familj var färdiga att ge sina liv för Jesus. Intet tvivel kunde förmörka deras tro, ingen otro kunde förstöra deras fullkomliga förtröstan på Kristus, som hade bragt ljus till deras mörka hem.