Då lärjungarna ensamma återvände till Jerusalem, blickade folk på dem, och väntade sig sorg, förvirring och nederlag i deras ansikten; men de såg glädje och seger i dem. De grät inte över ett sviket hopp, utan var hela tiden i templet, där de prisade och välsignade Gud. Prästerna och rådsherrarna kunde bara inte förstå detta mysterium. Efter de nedslående händelserna i samband med deras Mästares svårigheter, dömande och försmädliga död trodde man, att lärjungarna hade betvingats och kommit på skam; men de trädde nu fram med gott humör, och deras anleten strålade av överjordisk glädje.