Paulus fortsätter med, att försvara sin ställning som Kristi apostel, inte av människors vilja, utan genom Guds kraft. Han beskriver det besök han gjorde i Jerusalem, för att bilägga de tvivel, som nu oroade Galatiens församlingar, alltså huruvida galaterna skulle underkasta sig omskärelsen och hålla ceremonilagen. Detta var enda gången, som han böjde sig för de andra apostlarnas bedömning såsom överstigande hans egen. Han prövade först ett förtroligt samtal, vari han lade fram ärendet i alla dess enskildheter för de ledande apostlarna Petrus, Jakob och Johannes. Med ingående visdom slöt han sig till, att i fall dessa män kunde ledas till den rätta ståndpunkten, skulle allt vinnas. Hade han först lagt fram frågan för hela rådet, skulle det ha uppstått splittring. Starka fördomar hade redan väckts, eftersom han inte genomförde omskärelse på hedningarna. Dessa fördomar skulle leda till fientliga hållningar emot honom. Därigenom skulle avsikten med besöket gå förlorad och nyttan därmed inte inträffa. Men de tre ledande apostlar, vars avsaknad av fördomar hade lett dem till den sanna åsikten, förde fram saken inför rådet, som enhälligt bestämde, att frita hedningarna från ceremonilagens fordringar och förpliktelser.