Varsamt och vördnadsfullt tog de med egna händer ned Jesus från korset. Deras tårar flöt ymnigt, då de såg Hans slagna och sargade gestalt. Josef ägde en ny grav, uthuggen i en klippa. Denna hade han tillrett åt sig själv. Då den låg nära Golgata, ställde han den nu i ordning åt Jesus. Kristi lekamen, tillsammans med de välluktande kryddor, som Nikodemus fört med sig, lades i en linnesvepning, och Återlösaren bars till graven. Där sträckte de tre lärjungarna ut Hans illa tilltygade lemmar och lade tillsammans de sargade händerna under det livlösa hjärtat. De galiléiska kvinnorna kom, för att se, att allt som kunde göras blivit gjort för deras älskade Lärare. Sedan såg de, hur den tunga stenen vältrades mot gravens ingång. Medan aftonens skuggor föll, dröjde Maria Magdalena och den andra Maria kvar vid sin Herres vilorum och fällde sorgens tårar över Dens öde, som de hade älskat. ”Sedan vände de hem… Och på sabbaten var de i stillhet efter lagens bud” (Lukasevangeliet 23:56).