Pastorer borde inte använda smicker eller ha anseende till person. Det har alltid funnits och finns fortfarande, en stor risk att göra misstaget att behandla dem som är rika på ett litet annorlunda sätt, eller att smickra dem genom att ge dem speciell uppmärksamhet, även om man inte smickrar dem med ord. Det finns en risk för att de ”smickrar personer för sin egen nyttas skull” för att dra fördelar av dem. Men genom att göra det sätter man deras eviga intressen på spel. Pastorn kan vara någon förmögen persons speciella favorit, och denna person kan vara mycket frikostig mot honom. Det gör pastorn glad och han öser i sin tur beröm över sin givares välvilja. Hans namn kanske lyfts fram i tryck, och ändå kan denna generösa givare vara helt ovärdig den uppskattning som visas honom. Hans givmildhet berodde inte på någon djup och levande princip om att få göra gott med sina pengar, att främja Guds verk för att han uppskattade det. Den hade i stället något själviskt motiv, en önskan att betraktas som givmild. Han kan ha gett på grund av ett infall och hans givmildhet saknar principiellt djup. Han kan ha blivit gripen när han lyssnade till en sanning som berörde honom och som för stunden öppnade hans plånbok. Hans givmildhet saknade trots det djupare motiv. Han ger ryckvis. Hans plånbok öppnas ryckvis och stängs förvisso lika ryckvis. Han förtjänar inte något beröm, för han är på alla vis en snål man. Om han inte blir grundligt omvänd, med sin plånbok och allt, kommer han att få höra det förkrossande fördömandet: ”Och nu, ni rika: Gråt och jämra er över de olyckor som ska komma över er. Er rikedom är förmultnad och era kläder har blivit förtärda av mal.” Sådana människor kommer till sist att vakna upp ur ett förfärligt självbedrägeri. De som lovordade deras spasmodiska givmildhet, (476) hjälpte Satan att bedra dem och få dem att tro att de var mycket generösa och mycket självuppoffrande, trots att de inte ens kände till givmildhetens och självuppoffringens grundläggande principer.