Det är något fruktansvärt att vara en tjänare som har vård om heliga ting, när hjärtat och händerna inte är heliga. Att vara en som samarbetar med Kristus innebär ett förfärligt ansvar; att stå som Hans representant är ingen liten sak. Domens fruktansvärda verklighet kommer att pröva varje mans verk. Aposteln sade: ”Vi predikar inte oss själva, utan Jesus Kristus som Herren.” ”Ty Gud som sade: 'Ljus skall lysa fram ur mörkret', han har låtit ljus lysa upp våra hjärtan, för att kunskapen om Guds härlighet som strålar fram i Kristi ansikte, skall sprida sitt sken.” Apostelns förmåga fanns inte hos honom själv, men i det nådiga inflytandet från Kristi Ande som fyllde hans själ och lät varje tanke föras in under lydnad för Kristus. Sanningens kraft som finns i det predikade ordet kommer att vara en doft från liv till liv eller från död till död. Det fordras av predikanter att de skall vara levande exempel på det sinne och den anda som Kristus hade, levande brev, lästa och kända av alla människor. Jag skälver, när jag tänker på att det finns en del predikanter, också bland Sjundedagsadventister, som inte är helgade genom den sanning som de predikar. Ingenting mindre än Guds Ande, som är levande och kraftfull och som verkar i Hans budbärares hjärtan för att ge kunskap om Guds härlighet, kan vinna seger åt dem.