Jesus ville att hans apostlar skulle förstå, att även om han hade tvått deras fötter, hade det inte på minsta sätt förringat hans värdighet. "I kallen mig 'Mästare' och 'Herre' och sägen rätt, ty jag är så." Och eftersom han var så oändligt mycket större, visade han dem i denna tjänst både sin godhets välvilja och gav handlingen djup innebörd. Ingen är så upphöjd som Kristus och ändå förnedrade han sig till att utföra den mest anspråkslösa uppgift. För att hans folk inte skulle vilseledas av den egenkärlek som bor i människans naturliga sinne och som förstärks av att man stimulerar det egna jaget, lämnade Jesus oss detta exempel på ödmjukhet. Detta var en angelägenhet av så stor betydelse att han inte ville överlämna den åt människor. Han ansåg den vara av så stor betydelse, att han själv, han som var jämställd med Gud, uppträdde som tjänare för sina apostlar. Under det att de grälade med varandra om den främsta platsen, kunde han böja sig ned för dem som kallade honom för Herre, och två deras fötter. Han tvådde också dens fötter som skulle förråda honom. Och ändå var han den för vilken alla knän skall böja sig och den som härlighetens änglar betraktar det som en ära att få tjäna.