Ingen laglig dom hade förkunnats över Stefanus; men de romerska myndigheterna hade mutats med stora penningsummor, för att inte undersöka saken. Saulus tycktes vara genomsyrad av en vanvettig iver vid Stefanus’ förhör och död. Han tycktes vara vred över sin egen dolda överbevisning om, att Stefanus blev ärad av Gud under den stund, då han blev vanärad av människor. Han fortsatte, att förfölja Guds församling, fånga in dem, gripa dem i deras hus, överbringa dem till prästerna och rådsmännen, till fängelse och död. Hans iver efter, att genomföra förföljelserna, satte skräck i de kristna i Jerusalem. De romerska myndigheterna gjordet inget särskilt, för att sätta stopp för detta hemska verk, utan hjälpte judarna i det fördolda, för att försona sig med dem, och säkra sig deras gunst.