Folket greps av beundran över Paulus’ vältalighet. Epikuréerna började, att andas lättare, enär de menade, att han hade stärkt deras hållning, att allt hade sin upprinnelse i tillfälligheternas blinda spel; och att vissa härskande grundprinciper styrde universum. Men hans nästa mening kom dem, att rynka på pannan. Han försvarade Guds skapande kraft, existensen av hans behärskande försyn. Han presenterade för dem den sanne Guden, som är det levande navet för världsalltets styrning.