Den stora grundsats, som reformatorerna Tyndale, Frith, Latimer och Ridley hävdade, var den Heliga Skrifts ofelbara myndighet som rättesnöre för tro och livsföring. De förnekade, att påvar, kyrkomöten, kyrkofäder och kungar hade rätt till, att härska över samvetet i religiösa angelägenheter. Bibeln var deras högsta myndighet, och utifrån den bedömde de alla lärosatser och påståenden.