Invid länstolen, på bordet, låg flera av böckerna hon hade skrivit. Dessa ville hon ofta känna på och titta igenom, ja, hon verkade vara glad över, att de var i närheten. Liksom en hängiven mor ömmar för sina barn, ömmade hon för dessa böcker under sin sista sjukdom. Vid flera besök, höll hon ett par, tre av dem på knäet. ”Jag uppskattar dessa böcker som aldrig förut”, anmärkte hon en gång. ”De är sanning och de är rättfärdighet, och de är ett evigt vittnesbörd om, att Gud är sann.” Hon fröjdade sig över tanken på, att då hon (446) inte längre kunde tala till folk, skulle böckerna tala för henne.