Ingen mänsklig varelse gick han förbi såsom värdelös, utan sökte meddela sin läkedomskraft åt hvarje själ. I hvilket sällskap han än befann sig, framställde han någon lärdom, lämpad efter tid och omständigheter. Om det fanns någon, som blifvit tillbakasatt eller illa behandlad af sina medmänniskor, verkade detta endast, att han så mycket djupare kände en sådan människas behof af hans gudomligtmänskliga sympati. Hos de mest frånstötande och förlorade varelser sökte han framkalla hopp, i det han försäkrade dem, att de kunde blifva fläckfria och rena och vinna en sådan karaktär, som utgör kännetecknet på Guds barn.