Den själsångest, som Luther för länge sedan hade känt i Erfurt, pressade honom nu med fördubblad kraft, då han såg, att Reformationen blev anklagad för följderna av denna hycklande inställning. De katolska furstarna tillkännagav, att uppståndelsen var en naturlig följd av Luthers lära, och många var villiga att sätta lit till uttalandet. Fastän denna anklagelse saknade all grund, skulle den nödvändigtvis komma att vålla reformatorn stor sorg. Att sanningens sak alltså skulle vanäras, genom att likställas med den lägsta fanatism, tycktes vara mera, än han kunde orka med. Å sin sida hatade fanatismens ledare Luther, eftersom han inte bara hade motsatt sig deras lära och förnekat, att de skulle vara gudomligt inspirerade, utan hade förklarat dem vara upproriska mot de borgerliga myndigheterna. Som hämnd, utnämnde de honom till usel hycklare. Det var, som om han ådragit sig både furstarnas och folkets fiendskap.