Genom en jämförelse mellan församlingen och människans kropp kunde aposteln ganska träffande belysa det nära och innerliga släktskapsförhållande som bör existera mellan medlemmarna i Kristi församling. "Ty i en och samme Ande", skrev han, "äro vi alla döpta till att utgöra en och samma kropp, vare sig vi äro judar eller greker, vare sig vi äro trälar eller fria; och alla hava vi fått en och samme Ande utgjuten över oss. Kroppen utgöres ju icke heller av en enda lem, utan av många. Om foten ville säga: 'Jag är icke hand, därför hör jag icke till kroppen', så skulle den icke dess mindre höra till kroppen. Och om örat ville säga: 'Jag är icke öga, därför hör jag icke till kroppen', så skulle det icke dess mindre höra till kroppen. Om hela kroppen vore öga, var funnes då hörseln? Och om den hel och hållen vore öra, var funnes då lukten? Men nu har Gud insatt lemmarna i kroppen, var och en av dem på det sätt, som han har velat. Om åter allasammans utgjorde en enda lem, var funnes då själva kroppen? Men nu är det så, att lemmarna äro många, och att kroppen dock är en enda. Ögat kan icke säga till handen: 'Jag behöver dig icke', ej heller huvudet till fötterna: 'Jag behöver eder icke'. . . . Men när Gud sammanfogade kroppen av olika delar och därvid lät den ringare delen få en så mycket större heder, så skedde detta, för att söndring icke skall uppstå i kroppen, utan alla lemmar endräktigt hava omsorg om varandra. Om nu en lem lider, så lida alla de andra lemmarna med den; om åter en lem äras, så glädja sig alla de andra lemmarna med den. Men nu ären I Kristi kropp och hans lemmar, var och en i sin mån."