Paulus tar upp Jesu föredöme i ödmjukhet i sitt brev till filipperna: "Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud, utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa, gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors" (Fil 2:6-8). Han samtyckte till att dela människors enkla omständigheter. Han uppträdde inte som härskare och krävde ingen hyllning. Han accepterade tjänarens lott, han ville bara hjälpa andra. Det var inget av demagog över honom så att han skulle manipulera folkskarorna att sluta upp bakom sig. Han var ingen verklighetsfrämmande krävande moralist. Han var världens Frälsare och hade en inneboende natur av mycket större härlighet än änglarnas, men trots det tog hans himmelska majestät sig uttryck i en ödmjukhet som drog alla till sig. Jesus bjöd fullständigt på sig själv. Det fanns ingenting av själviskhet i något han gjorde. I allt satte han sin Faders vilja främst. När hans uppdrag på jorden närmade sig sitt slut kunde han säga: "Jag har förhärligat dig här på jorden genom att fullborda det verk som du har gett mig att utföra" (Joh 17:4). Och han uppmanar oss: "Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta" och "om någon vill gå i mina spår, måste han förneka sig själv" (Matt 11:29; 16:24).