När Jona förstod Guds avsikt att skona staden, som trots sin gudlöshet, hade vägletts till att ångra sig i säck och aska, borde han ha varit den förste att glädja sig över Guds häpnadsväckande nåd. I stället tillät han sig att dröja vid tanken att han kanske kunde ha blivit uppfattad som en falsk profet. Mån om sitt rykte, glömde han bort att själarna i den onda staden hade ett oändligt mycket större värde. ”Jona tog mycket illa vid sig och han blev arg” på grund av Guds medlidande med de invånare i Nineve som ångrade sig. ”HERRE, var det inte det jag sade, medan jag ännu var i mitt land!” frågade han. ”Därför ville jag förekomma det genom att fly till Tarsis. Jag visste ju att du är en nådig och barmhärtig Gud, långmodig och stor i nåd och sådan att du ångrar det onda” Jona 4:1, 2