På detta vis kullkastade Paulus deras sakskäl, som sade, att han lärde ut Kristi dags närhet. Han förmanade sina bröder, att inte försumma sina plikter och inte hänge sig åt sysslolös väntan. Efter deras glödande förväntningar om snar befrielse skulle det dagliga livets uppgifter och det förväntade motståndet visa sig vara dubbelt så avskräckande. Därför uppmanade han dem till trons ståndaktighet. Deras arbete hade pekats ut av Gud, och genom att trofast hålla sig till sanningen, skulle de vidarebefordra till andra det ljus, som de själva hade erhållit. Han bad dem, att inte förtröttas i, att utföra goda gärningar, och hänvisade till sitt eget exempel med ihärdighet i timliga angelägenheter, samtidigt som han verkade oförtröttligt för Kristi sak. Han tillrättavisade dem, som hade gett sig hän åt slöhet och meningslös upphetsning, och anvisade, ”att de skall arbeta och hålla sig lugna och äta sitt eget bröd.” {Kapitel 3:12.} Han ålade också församlingen, att skilja sig från gemenskapen med den, som fortsatt struntade i hans undervisning. ”Men”, tillade han, ”betrakta honom inte som en fiende, utan tillrättavisa honom som en broder.” {Vers 15.} Han avslutade också detta brev med en bön om, att Guds frid och Herren Jesu Kristi nåd, mitt uppe i prövningar, skulle vara deras tröst och stöd.