Paulus motbevisade sina fienders anklagelser igen, genom att visa, att hans ställning som en Kristi apostel hade erkänts av rådet i Jerusalem, och att han i sin verksamhet ibland hedningarna hade följt rådets beslut. De, som försökte, att ödelägga hans inflytande, sade sig erkänna Petrus, Jakob och Johannes som församlingens grundvalar. De rosade hela tiden dessa apostlar, och dristade sig till att visa, att de var Paulus överlägsna i ställning och myndighet. Men Paulus visade, att hans fiender inte kunde rättfärdiggöra sitt handlande med föregiven hänsyn till dessa apostlar. Samtidigt som han ärade dem som trofasta Kristi tjänare, visade han, att de inte hade försökt, att undervisa honom; de hade heller inte gett honom i uppgift, att förkunna evangeliet. De var överbevisade om, att Gud hade kallat honom till, att bringa hedningarna sanningen, och att Han hade bestämt, att Petrus särskilt skulle ägna sig åt judarna. Därefter erkände de Paulus’ gudomliga uppgift inför rådet, och tog emot honom som medarbetare jämbördig med dem själva.