Så slutade denna händelserika dag. På kvällen befann Paulus sig fortsatt i den romerska kasernen, hans enda sällskap var de råbarkade soldaterna, vars grova språk och hädelser var de enda ljud, som nådde hans öron. Nu var inte hans nerver spända i närvaro av fienderna, ej heller stöttades han av sina vänners medkänsla. Det var, som om framtiden hade uppslukats av mörker. Han var rädd för, att hans handlingssätt inte behagade Gud. Kunde det vara så, att han hade gjort fel, genom att resa till Jerusalem? Hade hans heta önskan om, att förenas med sina bröder, medfört denna katastrofala utgång?