Jesus förlitade sig på sin himmelske Faders visdom och makt. Han förklarar: ”Herren, Herren hjälper mig, därför kände jag ej smädelsen, . . . Jag visste ju, att jag ej skulle komma på skam. . . Se, Herren, Herren hjälper mig.” Han hänvisar också till sitt eget eksempel och säger till oss: ”Vem är bland eder, som fruktar Herren och hör hans tjänares röst? Om han än vandrar i mörkret och icke ser någon ljusning, så förtröste han dock på Herrens namn och stödje sig vid sin Gud.” ”Denna världens furste kommer. I mig finnes intet som hör honom till”, sade Jesus. Satans spetsfundigheter fann inte någon genklang hos honom. Han samtyckte inte till synden. Inte ens genom en tanke gav han efter för frestelsen. Detta kan också bli vår erfarenhet. Jesu mänskliga natur var förenad med hans gudomliga. Han var rustad för striden genom den helige Andes inneboende. Och han kom för att göra oss delaktiga av den gudomliga naturen. Så länge vi är förenade med honom genom tron, har synden inte någon makt över oss. Gud sträcker sig efter vår tros hand för att ge den ett fast grepp om Kristi gudom, så att vår karaktär bliver fullkomnad.