Icke utan kamp kunde Jesus stillatigande lyssna till ärkefienden. Men Guds Son skulle inte bevisa Sin gudomlighet för Satan, eller förklara orsaken till Sin förnedring. Genom eftergifter för uppviglarens fordringar skulle ingenting vinnas vare sig för människans bästa eller för Guds ära. Hade Kristus samtyckt till fiendens förslag, skulle Satan ha sagt: ”Låt mig se ett tecken, så att jag må tro, att Du är Guds Son.” Bevis skulle ha varit värdelösa, då det gällde att bryta upprorsandans makt i hans hjärta. Och Kristus skulle ej utöva gudomlig makt till Sin egen fördel. Han hade kommit, för att uthärda prövningar som vi, för att bli ett föredöme för oss i tro och undergivenhet. Varken här eller vid något senare tillfälle under Sitt jordeliv utförde Han underverk av själviska bevekelsegrunder. Alla Hans underbara gärningar utfördes till andras bästa. Fastän Jesus från början kände igen Satan, blev Han inte uppeggad till, att inlåta Sig i strid med honom. Styrkt vid minnet av rösten, vilade Han i Sin Faders kärlek. Han ville inte dagtinga med frestelsen.