Ingen ska komma på idén att institutionen är platsen de ska komma till för att bli återställda genom trons bön. Det är platsen där de kan få lindring från sjukdom genom behandling och rätt livsstil och där de lär sig hur man undviker sjukdom. Men om det finns en enda plats under himlen, där man mer än på andra platser skulle erbjuda lugnande och medkännande böner från uppriktiga och troende män och kvinnor, är det på ett sådant institut. De som vårdar de sjuka borde utföra sitt viktiga arbete med stark förtröstan på Gud, att hans välsignelse ska följa de hjälpmedel som han så barmhärtigt har gett, och som han i sin nåd har gjort oss som ett folk uppmärksamma på, som frisk luft, personlig hygien, hälsosam mat, lagom mängd arbete och vila samt användning av vatten. De borde inte ha något själviskt intresse förutom detta viktiga och allvarliga arbete. Det kommer att kräva deras odelade uppmärksamhet att ta hand om de fysiska och andliga behoven hos Guds lidande folk, som har nästan obegränsad tillit till dem och som till stora kostnader anförtrott sig själva i (562) deras vård,. Ingen är så klok eller är så skicklig, att arbetet inte kommer att vara ofullkomligt efter att han har gjort sitt allra bästa.