Några av dessa barns sinnen är så försvagade, att de endast har en tredjedel av den klarhet de kunde ha haft, om de var dygdiga och rena. De har kastat bort detta genom eget missbruk. Just här i denna församling vimlar det av fördärv. Då och då förekommer sång eller underhållning. Varje gång jag hör talas om detta, känns det som om jag klär mig i säckväv. ”O, att mitt huvud vore en vattenbrunn, och mina ögon en källa av tårar! Då skulle jag gråta dag och natt över de slagna hos dottern mitt folk.” (Jer. 9:1) ”Herre, skona ditt folk.” (Joel 2:17) Jag känner mig betryckt. Jag utkämpar en själskamp som jag inte förmår beskriva för er. Ni sover. Skulle dundret och eldslågorna från Sinai (362) förmå att väcka den församlingen? Skulle det förmå att väcka era fäder och mödrar till att påbörja ett reformationsarbete i era egna hem? Ni borde undervisa era barn. Ni skulle lära dem hur de kan fly undan ondskan och fördärvet i vår tid. Men i stället för att göra detta är det många av er, som bara tänker på något att äta. Ni sätter både smör, ägg och kött på bordet och barnen äter av detta. Den mat de får, består av just sådana saker som hetsar upp deras djuriska drifter och sedan kommer ni till mötena och ber Gud att välsigna era barn. Hur högt når era böner? Ni har en uppgift att utföra först. När ni har gjort allt som Gud har gett er i uppdrag att göra, kan ni med frimodighet ropa till Gud om den särskilda hjälp, som Gud har lovat att ge er.