Jag vill nu ge en varningssignal till dem som samlas till vårt lägermöte. Alltings slut är nära. Mina bröder, pastorer och lekmän, jag har blivit visad att ni måste arbeta på ett annat sätt än vad ni brukar göra. Stolthet, avund, självupphöjelse och oheligt oberoende har skadat ert arbete. När människor tillåter sig själva att smickras och upphöjas av Satan, kan Herren göra mycket litet för dem eller genom dem. Till (17) vilken omätlig förödmjukelse steg inte Människosonen ner, för att Han skulle kunna upphöja mänskligheten! Guds arbetare, inte enbart pastorer, utan folket, behöver Kristi saktmod och anspråkslöshet, om de ska kunna hjälpa sina medmänniskor. I egenskap av Gud, ödmjukade vår Frälsare sig själv då Han tog på sig mänsklig natur. Men Han sänkte sig ännu djupare. Som människa, ”ödmjukade Han sig och blev lydig ända till döden - döden på korset.” Jag önskar att jag kunde finna ord för att förmedla dessa tankar till er! Om slöjan ändå kunde slitas bort och ni kunde se orsaken till er andliga svaghet. Om ni ändå kunde förstå den rika nåd och kraft som bara väntar på att ni ska fråga efter den. De som hungrar och törstar efter rättfärdighet ska bli mättade. Vi måste visa större tro och ropa till Gud om alla de välsignelser vi behöver. Vi måste kämpa och anstränga oss till det yttersta för att komma in genom den trånga porten.