En sista vädjan
Jerusalem hade varit det barn som han vårdat sig om. Som en öm far sörjer över en vilsegången son, hade Jesus gråtit över den älskade staden. Hur skulle jag kunna överge dig, hur skulle jag kunna se dig vigd till undergång? Måste jag låta dig löpa, så att du får fylla din ogudaktighets bägare? En människa är av sådant värde att världar i jämförelse därmed blir obetydligheter. Men här var en hel nation på väg att gå förlorad. När den snabbt sjunkande solen i väster inte längre skulle vara synlig på himlen skulle Jerusalems nåds dag vara slut. Medan processionen hade stannat på Oljebergets krön var det ännu inte för sent för Jerusalem att ångra sig. Barmhärtighetens ängel var på väg att stiga ned från den gyllene tronen för att ge plats åt rättvisa och snabbt annalkande undergång. Men Jesu kärleksfulla sinne vädjade alltjämt för Jerusalem, som hade hånat hans nåd och föraktat hans varningar och som nu var på väg att vilja doppa sina händer i hans blod. Om Jerusalem bara ville omvända sig, var det ännu inte för sent. De sista strålarna från den sjunkande solen dröjde ännu kvar på templet, på dess torn och spiror. Skulle inte någon god ängel kunna föra staden in i Frälsarens kärlek och avvärja dess undergång? Denna vackra och ogudaktiga stad, som hade stenat profeterna, som hade förkastat Guds Son, som genom sin obotfärdighet hade låst sig fast vid slaveriets bojor, såg nu sin nåds dag nästan vara slut.