Judarna hade väckt Herodes’ missunnsamhet och hat emot Kristus genom sin falska utläggning av profeterna. De lärde ut, att Messias skulle regera över ett jordiskt rike, i oöverträffad härlighet. Deras stolta yvande framställde världens Frälsare, och Hans uppdrag på jorden, i falskt ljus. Deras stolta idéer och deras prål medförde ej det, som Satan först ville, att det skulle, nämligen att döda Barnafrälsaren, utan vändes tillbaka mot dem själva, och fyllde deras hem med sorg. I en profetisk syn sade Jeremia {31:15}: ”Ett rop hördes i Rama, gråt och högljudd klagan: Rakel sörjde sina barn, och hon ville inte låta trösta sig, eftersom de inte längre fanns till.” {Matteusevangeliet 2:18, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.} Men Herodes överlevde inte sitt illdåd så värst länge. Han dog en ohygglig död. Han måste ge efter för en makt, som han inte kunde undvika eller övervinna.