Den nödställde fadern insåg sitt omedelbara behov av hjälp, och att ingen kunde ge den hjälpen, utom den barmhärtige Frälsaren, och han litade bara på Honom. Hans tro var inte förgäves; ty Jesus, inför hela folkmassan, som strömmade till för att bevittna scenen, ”sade strängt till den orene anden: ’Du stumme och döve ande, jag/> befaller dig: far ut ur honom och kom aldrig mer in i honom!”’ {Vers 25, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.} Och genast lämnade demonen honom, och pojken låg där som en död. Den onde andens verkan på honom hade varit så våldsam, att den hade övervunnit all hans naturliga styrka; och då den lämnade honom, blev gossen maktlös och medvetslös. Folket, som med vördnad bevittnat den plötsliga förändring som kommit över pojken, viskade nu sinsemellan: ”Han är död.” Men Jesus böjde Sig ned och med ömt medlidande ”tog honom i handen och reste upp honom, och han steg upp.” {Vers 27.}