Efter Stefanus’ död blev lärjungarna begränsade i sin aktiva tjänst, och många av de troende, som hade tillfälligt bott i Jerusalem, drog sig nu tillbaka till sina avlägsna hem på grund av den våldsamma förföljelsen mot dem. Men apostlarna tordes inte lämna Jerusalem, förrän Guds Ande hade visat, att detta var deras plikt; för Kristus hade påbjudit dem, att först arbeta inom det området. Fastän prästerna och rådsmännen bittert förföljde de nyomvända, vågade de inte, att gripa apostlarna för en tid, skrämda av Stefanus’ döende vittnesbörd, och erkände, att deras rättegång mot honom hade skadat deras egen sak i folkets sinnen.